Fru Lind-Johansson

God morgon!


Har lyckats få mig en välbehövlig sovmorgon denna fredag. Jag skulle ha varit med min kollega Jenniefer idag och studerat en "berömd bakdel" och uppdaterat mig i tekniken kognitiva metoder men tyvärr kom det en rejäl förkylning emellan. Dagen skulle eventuellt ha slutat med en trevlig after work med Sanna, en f.d kollega men det får tråkigt nog bli en annan gång.

Tänkte ta tillfället i akt och dela med mig av min torsdag som visar lite hur sjukvården kan se ut, kanske pga alla neddragningar, vad vet jag.

Men vi börjar redan på onsdagen när sonen hämtades hem från Uppsala. Väl utskriven från dagortopeden börjar det att krångla. Först på apoteket, där vi till slut fick beskeded att de inte hade "möjlighet" att hjälpa oss i ärendet då styrkan på den smärtstillande medicin läkaren ordinerat inte finns hemma. Den fanns dock i lägre styrka men det kunde vi inte få då det måste ändras på receptet och det skulle vara tvunget att göras av läkaren. Att sonen satt omtöcknad i rullstol av dagens händelse var det ingen som tog notis om.

Skyndar tillbaka till dagortopeden och pratar med sköterskorna som är mycket hjälpsamma och villigt försöker de att nå den aktuella läkaren som så klart redan hunnit gå för dagen. De löser dock det hela och vi får nu alla de läkemedel som behövs från avdelningen för att klara oss så vi kan hämta ut medicn här hemma under torsdagen.

Under hemresan börjar det blöda från såren och sonen blir stressad. Han ringer sjukvårdsupplysningen och får rådet att försöka göra ett tryckförband och stoppa blödningen. Även jag känner mig stressad men vi tar oss hem. Jag som kör har ju ingen koll på hur mycket det blöder men ser då vi kommer hem att det är rätt så rejält. Ringer en sjukvårdskunnig vän. Blir lugn efter samtalet med honom då jag förstår att blödningen antagligen beror på hur han suttit i bilen hem. Han har inte kunna ha sitt ben så högt som han borde ha haft.
Kan känna att jag blir förbannad, främst på mig själv. Borde jag ha tänkt på det och att han kanske hade kunnat få åka sjuktransport hem i stället? Eller borde det vara personalens sak att informera och ge förlag om?

Under gårdagen hade vi kontakt med Uppsala och läkaren som opererade. Han tycker att vi borde uppsöka sjukvården här och få hjälp med omläggning så att han kan slippa ifrån de blodiga bandagen. Ringde sjukvårdsupplysningen och efter en stund så får vi besked om att vi får åka till Falun, ingen hjälp i Ludvika finns att få. Ringer och beställer sjuktransport kl 12. Bilen kommer närmare 16.30. Då har jag vankat färdig fram och tillbaka i några timmar utan att göra något alls eftersom vi väntade på att bilen skulle komma.

Klockan 17.30 är vi i Falun och där är det ytterligare väntan på ett rum i ungefär 3 timmar innan benet blir omlagt. Jag skyndar mig till sjukhusapoteket, vi har fortfarande inte hämtat ut medicinen. Får än en gång samma svar, det ordinerade styrkan finns inte hemma. Men den här gången löser det sig, tack vare villig personal, tack snälla. 

När det sedan är dags att beställa bil hem får jag beskedet att jag eventuellt inte får åka med utan måste ta mig hem på annat sätt. Kände hur tårarna brände bakom ögonlocken men lyckades på något vis hindra dem från att flöda fritt. Jag känner mig orolig, trött, hungrig, har halsont och huvudvärk och vill inte bryta ihop inför både sonen och personalen, men det är nära.
Har turen att få åka med hem tack och lov och runt 23.30 är vi hemma igen. Nästan 12 timmar för att få ett ben omlagt!

Tanken med att berätta om detta är inte på något vis för att klaga. Jag förutsätter att alla gör så gott de kan men med mer resurser inom vården så kanske vi hade kunnat få snabbare hjälp. För även om nu inte sonen är drabbad av något allvarligt, livshotande så har han ändå genomgått ett ingrepp som kräver vila och lugn och ro för att han på bästa ska återhämta sig.


I väntan på läkaren igår kväll. Bilden ger inte en rätt bild av hur mycket blod som runnit, det fanns både på insidan och på baksidan av benet.


Något piggare idag tack o lov