Fru Lind-Johansson

Förberedelser

Koncentration

Starten har gått. Jag mitt i bild i blått

Kontrollen i Eldris

Kontrollen i Eldris

Målgång

Medaljen på plats

Vilken dag jag hade igår, ska försöka sammanfattde min resa.

Resan upp mot Oxberg och starten började 07.30. Kamraterna plockades upp och sedan bar det iväg. Till och från "magpirr" hos oss alla tre som resulterade i att det blev ett par toabesök efter vägen. Då vi kom till Mora och det fortfarande var gott om tid fick vi oss en tur förbi målet och då kändes det plötsligt att nu är det på riktigt.

Vid starten hämtar vi ut våra kuvert med bla nummerlappen och förbereder oss så långt det går. Ser några startgrupper ge sig iväg. Gör som många andra, lägger in skidorna i fållan för vår startgrupp och sedan går vi till bilen igen och får i oss lite mat. Tyvärr så måste jag göra ett sista toabesök innan start vilket resulterar i att jag överhuvudtaget inte kommer in i fållan innan man börjat släppa på fram mot starten. Tappar bort mina kamrater och får starta ensam och väldigt långt bak i vår grupp.

Starten går och jag börjar som alla andra att röra mig i riktning mot Mora. Har varit lite skraj innan för första backen som alla beskrivit som jobbig. Tar mig upp och närmar mig riktiga spåret och jag är inte särskilt påverkad av backen. Märker ganska snabbt att spåren är väldigt dåliga vilket väl inte är konstigt, både pga vädret samt att det passerat några tusen före mig. Lite negativa tankar började snurra. Hur skulle jag ta mig till Mora på detta underlag. Skidorna funkar inte alls, förutom då det lutar utför. Jag åker som Bambi i det som ska vara "spår". Nu måste jag passa på att tacka Eleonor som dagen innan gett mig tipset att inte tänka de tre milen utan nästa kontroll. Tack snälla, det räckte långt!
Det tar mig ganska lång tid att inse att om jag åker bredvid spåret så går det mycket bättre, vilket jag sedan gör större delen av loppet. Tappade nog ganska mycket tid där i början pga av mitt halkande.

Första riktigt kontrollen i Hökberg dyker upp. Vilken känsla, man har ju bara sett det på tv förut. Tar här lite Blåbärssoppa, vatten och gör ett toabesök, pratar lite med mannen innan jag fortsätter. Får höra att en av mina kamrater går riktigt, riktigt bra ute i spåret och är långt fram redan och att den andra är en 15-20 minuter före mig. 
Själv ställer jag in siktet på Eldris dit det är 11 km. Under den sträckan övervinner jag lite av skräcken av utförskörning. Jag står på bra och det går riktigt fort, glidet är det ju som sagt inget fel på, lite får man ju chansa. Ser många som ramlar och ser ut att ha ont. Inte tar man sig smidigt upp heller då man börjar bli lite stel. Blev så full i skratt i en utförsbacke där det stod ett gäng småkillar och hjälpte till så att vi skulle ta oss ner."Det här går bra", "böj på knäna" var några av de fraser som de sa.
Innan kontrollen i Eldris kommer skylten med 10 km till Mora upp och här fylls mina ögon med tårar. För första gången börjar jag på allvar få känslan av att jag nog kommer att klara detta. Tänker att, nu är det bara två varv på Hagge golfbana kvar.
Tar ytterligare lite att dricka och pratar några ord med mannen som också han börjar se lite imponerad ut. Har fått skavsår på tårna, det gör ont men jag struntar i att få dem omplåstrade med rädslan för att inte komma iväg igen med tanke på hur lätt jag stelnar till när jag stannar. 
Kör vidare och för varje skylt som nu dyker upp och som indikerar km kvar så får jag en extra kick. Ungefär 5 km kvar börjar mitt knä att värka och i en nedförsbacke känns det som höftkulan ska hoppa ur led. Fan va skraj jag blir. Så nära och nu vet jag inte om jag kommer att klara det. Får sänka farten och ta det lugnt. 3,5 km före mål finns sista vätskekontrollen. Stannar till och dricker lite vatten och en skvätt kaffe. Är ivrig att komma iväg men vet att jag måste vila knät någon minut, det brukar ju släppa igen då. Väl iväg igen blir jag lite för ivrig i en uppförsbacke, trasslar in mig i mig själv och faller pladask. Det är tungt att ta sig upp men det är ju så nära nu, mindre än 3 km.
Hör hur målet närmar sig, högtalarljudet blir starkare och starkare. Passerar campingen, ishallen och vet hur nära det är till målet. Uppe på Auklandsbron står det människor och "fegar". Jag trixar mig förbi och åker utför, det får bära eller brista. I den allra sista backen efter bron står en man och skriker "Nu har du snart gjort den allra sista backen". Svänger till vänster efter backen och ser hela upploppet framför mig.
Vilken känsla, det står människor och applåderar och tjoar fast det är flera timmar sedan eliten och de snabba motionärerna passerade. Ser mannen och en av kamraterna stå strax före mål och hejar och jag fylls av ett lyckorus som naturligtvis får mina ögon tårfyllda igen. Känslan av att skära mållinjen är underbar.

Jag har nu gjort något som jag drömt om så länge och nog tappat hoppet om att det det någonsin skulle bli av. Tack Kajsa och Elin för att ni kom med förslaget och att jag vågade  ta chansen. Stort tack till min man. Du visste hur mycket jag ville detta och du har varit ett stort stöd för mig både före och under hela gårdagen.

Nu har jag åkt och är inte avskräckt, kommer nog tillbaka nästa år, har ju en tid att förbättra nu :)

Dags för projekt nr 2, Tjejvättern!